MaNos händer

måndag, juni 16, 2008

If I were a carpenter

Jag tänkte att det kan väl inte vara så svårt att tillverka en present till sonen som fyller ett år. Ett trälok som pinglar lite fint när man drar det borde jag kunna åstadkomma, trots att jag anser mig ha tummen mitt i handen. Jag tänkte länge på det. På hur jag skulle göra. På hur jag skulle skaffa material. Sen skaffade jag. Fick leta i containern hos byggvaruhuset. Hittade inte de rätta bitarna. Sökte på närmare håll, i barnens klosslåda. Napp! Letade verktyg. Hade idéer. Och jaha, blev det sådär, det hade jag inte tänkt mig. Hur ska jag göra nu då? Fick svälja lite stolthet och be maken om råd. Satt ute och höll kvarteret vaket genom att spika sent på kvällen när barnen lagt sig. Spikade snett, mycket snett. Drog ut, spikade igen. Ångrade att jag köpt snygg men vek spik. För sent och för helg att göra nåt åt. Borrade, sågade, limmade. Höll nog på i en vecka. Fick lite handfast respektfull hjälp mot slutet. Tack.

Det var inte lätt. Men roligt. Och jag skrek inte en endaste gång. Gav inte upp. Blev inte ens särskilt frustrerad.
Jag gjorde det, jag har gjort ett snett och vint,
men ack så fint lok!