all tid i världen

Hej hopp!
Jag har semester, det är därför jag inte skrivit på ett tag. Har inte tid...
eller så är det det att jag har all tid i världen, så länge fyra veckor nu varar.
Jag tar vara på tiden. På vår semester satsar vi mycket på att umgås med folk. Låt oss veta om ni vill ses! Vi har en finfin stuga och noll verandor att bygga.

En tryggad ålderdom

Det ringde en typ från premiepensionsvalnånting häromdagen. Han undrade om jag visste vad det var. Jag lät väl lite tveksam i mitt ja, så han sa "det oranga kuvertet" som förklaring. Sen frågade han om jag gjort ett aktivt val för mina pengar, och lät förvånad när jag sa ja. Jag har mina pensionspengar placerade i etiska fonder. Jag vill inte att mina pengar ska öka för att nån placerar dem i krigs-ellertobaksindustri. Men det sa jag inte. Egentligen ville jag från början inte välja nåt - för det känns som om jag spelar ett spel där spelreglerna finns enbart på japanska - och spelet handlar om nånting diffust som är min ålderdom, som också känns väldigt väldigt långt borta. Och nej, jag pensionssparar inte heller. Och typen frågade om jag var nöjd med avkastningen. Jag ljög och sa ja. Jag har nämligen ingen aning. Jag brukar visserligen öppna det oranga kuvertet som kommer en gång om året, och pliktskyldigast titta på vilken avkastning mina fonder gett. Summan säger mig ingenting. Ingenting. Jag brukar i en minut fundera över vilken slags ålderdom jag kommer att få. Kommer jag att ha barnbarn? Kommer mina barn att flytta långt bort? Kommer jag att njuta av att inte jobba? Och så tänker jag att det spelar nog väldigt liten roll hur jag placerar mina pensionspengar i det stora hela. Men det klart, nåt positivt ger ju de oranga kuverten - "dina pensionspengar är placerade i etiska fonder" ger ju en känsla av att jag är en God Människa Som Gör Så Gott Jag Kan.

en usel dag

6-åriga dotra började dagen med denna härliga mening: "Ni kommer aldrig att kunna gissa vad jag såg; pudlar i regnjackor". Jag skrattade och trodde hon berättade om en dröm och såg framför mig långa rader av pudlar i olikfärgade regnjackor (a´la Tinga Tinga för den som sett det). Sedan förstod jag att hon sett dem genom fönstret.

Förskolan vill att jag lämnar barnen vid elva när jag börjar tre. I vanliga fall tycker jag det brukar vara rätt bra, för då får jag lite efterlängtad "egentid" och hinner göra ärenden eller bara lata mig. Men i veckan jobbar jag så många pass och hinner träffa barnen så lite, så när jag fick chans att ha barnen hemma idag så tog jag den. Det blev en urusel dag tillsammans. Jag vet inte när det började eller hur. Jag vet bara att när vi spelade sällskapsspel efter frukost så var alla redan lågintensivt irriterade på varandra - och ja, det liksom bara fortsatte. Jag blev stressad av att barnen hela tiden ville göra olika saker samtidigt - fast med mig inbegripen i allt. Jag hade svårt att koncentrera mig på en sak i taget och det kändes som att de hela tiden ville ha hjälp med något när jag fortfarande hjälpte dem med något annat. Kring lunch började jag längta till jobbet. Vi försökte oss på en omstart, som inbegrep barnprogram på TV, försök till vänliga ord och överseende med varandra och så vidare, men det blev ändå fel. Jag kände mig rätt inkompetent i mammaskapet idag, eftersom jag inte lyckades vända på nåt utan bara tycktes medverka till att vi kom djupare ner. Den där känslan av inkompetens drabbar mig aldrig så där fullständigt på jobbet, även om jag gör en hel del missar och felbedömningar där också. Men det är ju betydligt lättare att tappa humöret hemma. Har liksom för lite behov av att försöka upprätthålla en proffsig fasad inför familjen. När pappan kom hem var det som att vi alla andades ut och tänkte att det blir bättre nån annan dag.

Tänk att en dag som börjar så fint kan bli så fel.

Men Så går en dag än från vår tid, och kommer inte mer. Och jag får ta Blott en dag, ett ögonblick i sänder och sätta in dem i ett sammanhang som är ett liv och tänka att Imorgon är en annan dag.