Mitt hem - min borg?

Jag var i ett sammanhang med folk i olika åldrar. En ung man berättade stolt om sin mormor som klarat sig utan hjälp med huset tills slutet. En medelålders man beklagade sig över att mamman tar honom för given i allt praktiskt kring det hus hon inte mäktar med att sköta om längre. Jag sa att min plan är att köpa ett hus att bo i med min familj, och att inte lägga ner så mycket tid och själ på att fixa till det så det blir precis som jag vill ha det, utan i stort nöja mig med hur det är. Och eftersom jag inte skapat verandan, matchat allt eller vuxit upp där så tänker jag att det borde vara lättare att ta beslutet att sälja och köpa en lägenhet i stan när jag blir för skröplig för att sköta huset. Så sa jag. Och tyckte det var en befriande tanke som hade tagit sig från mitt huvud ut till andra via mina ord. Det jag inte visste var att det jag sa skulle provocera så. Mest var det en medelålders kvinna som hade svårt att förstå och tro mig. "Men varför, varför skulle du inte vilja fixa huset precis som du vill ha det?"

Jag som tyckte mitt resonemang var klart som korvspad. Men om andra vill ägna sina dagar åt att välja material, leta efter bästa snickaren eller riva upp golv, så gärna för mig. Vi ses väl nångång om några år om vänskapen består.

Terror

Funderar på vad jag kan skriva om massakern i Norge. Det är ju helt ofattbart att det har hänt. Känner det som att jag har en skyldighet att sätta mig in i det som hände. Till en viss gräns. Jag lockas av att läsa ögonvittnesskildringar från de överlevande, men varför? Kanske förstärker det glädjen över att ha livet i behåll. Läste en artikel om mördaren av Anne Holt i DN. Hon tycker att ansvaret för terrordådet inte kan tillskrivas någon annan än terroristen, men att vi är skyldiga att fundera över om det finns något i samhället som medverkat till att tillåta honom att bli ett sånt iskallt monster. Jag håller med. Men inte är det lätt.

I rörelse

Tänkte att jag inte rört på mig alls i sommar, tills jag kom på att jag haft en del dagar som gårdagen: Högg ved, paddlade och simmade över sundet. Så vill jag motionera. Gruppträning är inget för mig.

I år var jag säker - inte en dag för tidigt

Jag har rensat ut vinterkläderna ur hallen. Så. Nu var det gjort.

Stockholm.

När jag sa till folk att vi skulle åka till Stockholm på semestern var det flera som tog för givet att vi skulle till Gröna Lund. Jag kände inte alls för det, det kan sparas tills barnen blir lite större. Vi gjorde en massa andra trevligheter. Tillsammans med bror min och hans familj var vi på ett underbart midsommarfirande på ett kolonilottsområde med dragspelsmusik, dans runt stången och fiskdamm. På Naturhistoriska kollade vi på dinosaurieskelett, hur moln uppstår och hur kroppen funkar. Vi badade i äventyrsbad inomhus när det regnade, och i sjön eller plaskdammarna när det var varmt. Vi var kulturella och tittade på fotoutställning för vuxna (Mapplethorpe) och boksutställning för barn (Hur gick det sen?) Åt glass varje dag, som avsvalkare eller som uppmuntring då omdömeslösa tråkiga föräldrar släpat med barnen till utsikten från det 20-våningshus vi bodde i innan barnen blev till.

Vi umgicks med barnens kusiner och deras föräldrar. Vi träffade kompisar kors och tvärs, alla tillsammans ibland och vid andra tillfällen en och en. Vi hade egentid och tillsammanstid i den utsträckning vi behövde och klarade av det. Och jag använde delar av skatteåterbäringen till att hålla landets ekonomi igång när jag köpte två jackor (båda till mig själv!) och ett par skor.

Resan avslutade med en toppendag i Furuviks fina djurpark. Där badade vi, såg många apor och ett konstigt djur vi aldrig sett förut (Mara) och så åkte barnen karusell. Jag fick åka spöktåget själv, för barnen tyckte det var för läskigt. Det var en fin och lagom park, besök den gärna. Och så åkte vi den fint utsmyckade djungelbussen därifrån in till Gävle centrum. Tåget blev enochenhalvtimme försenat från Gävle, men det gjorde oss inget. Barnen letade under väntetiden reda på två geocacher, tittade på karpar i en damm och busade med andra väntande barn.
Det var en skön resa, och vädret var bra hela tiden, även den dagen det regnade. Tack Stockholm, på återseende!