Om jag blir bortrövad

Jag är en ganska sällsynt gäst i TV-soffan, men när jag väl är där och zappar runt så hamnar jag gärna i en mordutredning i en eller annan serie som heter nåt i stil med Tyst vittne, CSI, Criminal Minds, Mordkommissionen eller liknande. Jag går gärna med forensikern (du vet hen som har som jobb att analysera och dokumentera bevis vid brottsutredningar) in på brottsplatsen och anstränger mig till max för att föröka lista ut vem mördaren är eller vart den försvunne tagit vägen. 

För egen del hoppas jag att jag aldrig blir bortrövad av folk som vill mig illa. För då, kära anhöriga, är det ajöss med mig. Mitt liv är fullt med falska ledtrådar. Antag att jag försvunnit spårlöst. Jag menar; tänk hur rationell en forensiker måste vara, hen ser sig omkring "hmm...odiskade tallrikar kvar på bordet, hon måste haft bråttom att komma iväg.." (haha, säger du det, när väljer jag inte hellre roligare saker än att ta undan disken?) och "Nyckeln till lägenheten ligger kvar, den skulle hon ha tagit med sig om hon lämnat hemmet på egen hand" (jaha, var det inne på toan jag hade lagt den?). Sedan går forensikern in i vardagsrummet. "Ser man på...omkullvälta stolar och soffbordet i en konstig vinkel, det ser ut som om någon letat igenom lägenheten" (säger du det, och ändå kunde jag inte hitta dom där papprena jag skulle ha med mig). Hen öppnar sängbordet "Titta här vad hon skrivit i dagboken, hon verkar inte glad, och nu har anteckningarna plötsligt upphört"(skriver nästan bara dagbok när jag har oreda i tankarna, lång period utan skriv tyder troligen på gott liv). Och sådär skulle det fortsätta. Nä, det är nog bäst man låter bli att bli bortrövad när man är så bra på att sprida irrationalitet omkring sig. 

Madonnan och skökan och fria val

Jag gillar att promenera med sällskap, men eftersom mina promenadtillfällen ofta uppstår oplanerat så går jag ofta ensam. Sedan jag blev med smartphone brukar jag surfa mig fram till nån intressant dokumentär på P1 som jag kan lyssna till medan jag går. Gör du som jag så kan du lyssna på den prisbelönta dokumentären "Madonnan och skökan". Den handlar om Helena, som slutade prostituera sig när hon var sjuttio. Den handlar om utnyttjande och värdighet, gränser och val.
 Det finns de som hävdar att det finns människor som av eget val vill prostituera sig, "den lyckliga horan". Utifrån "Madonnan och skökan" kan människor säkert dra olika slutsatser om hur det ligger till med det i Helenas fall. Själv tror jag att det övergrepp hon inte kunde välja bort under barndomen rubbade hennes tilltro till både sig själv och sin omvärld, och att det ledde in henne på en bana som prostituerad. Någon annan kan säkert säga att hon ju själv valt yrket och kan sluta när hon vill.

Jag ger inte så mycket för det där snacket om fria val. När är våra val någonsin fria? Därmed inte sagt att man inte kan påverka sitt nu och sin framtid genom att försöka välja mer eller mindre goda vägar. Men det är så mycket vi inte styr över som påverkar vilka vägval vi gör. Därför tror jag mycket på att se och försöka förändra nedbrytande strukturer, strukturer som skiljer människor åt. Det är inte lätt, det är ju aldrig det. Men vi kan väl försöka?