Mitt sommarlov

Mitt sommarlov, den gamla slagdängan, snurrar runt i mitt huvud så fort jag vaknar på morgonen. Alltså, såhär är det. Jag vet mycket om att vara barn och ha sommar. Det är barfotaspring och smultrongömmor och vinkleken och bada och en oändlig räcka av dagar då man kan göra precis vad man har lust med. Jag vet också en del om att vara tonåring och ha sommar. Det är EFSsommar-spaning, det är vem-ska-vi-fara-till-ikväll, det är listor och spålekar, det är sommarjobb och egna pengar, det är glass och sovmorgnar. Jag vet också en del om att vara ung vuxen och ha sommar. Det är att äntligen komma hem till hemstaden, det är syskonträffar och sena volleybollkvällar med andra hemvändare, det är ljusa sommarkvällar att andas in och många böcker lästa och en och annan festival och det är tja, kanske en viss tristess och längtan efter det egna boendet igen.

Men hur är det att ha sommar och vara småbarnsförälder? Jag vet att det är en förmåga att insatt diskutera stans alla lekplatsers fördelar och brister, det är oundvikligen sand i utflyktssalladen, det är såpbubblor och glasstrutar och delad glädje över upptäckter i bärbuskarna och oj så mycket kul med en balja vatten. Men jag grunnar över och söker förlika mig med att det också är utsikten att ha hela sommaren ledig tillsammans, men hoppsan, vem har trollat bort en hel månad med slödagar på gräsmattan, putsafönstren-dagar, fiskedagar i stugan? Det är längtan efter kvällspromenader med den älskade, men en praktisk omöjlighet att klona sig till både barnvakt och tvåsamhetspromenad. Det är att ha oändlig optimism och fantasi till aktiviteter i bakfickan för att mota bort rastlösheten från de regniga dagarna. Det är också att mycket sällan ha en stund helt för sig själv. Det är funderingar på vad som gör att det blir sommar för mig och hur vi ska få tid för varandra och uppnå balans mellan krav och vila. Och funderingar över varför man funderar istället för att bara vara.