Där är där man inte är. Här är här där man är.

En ny kurs har börjat. Skönt. Livet har vänt åter. I slutet av kurserna är det mest stress och press med resultatet less. Jag har en ny seminariegrupp med idel trevliga människor, tror jag. Vi fixar studiebesök för att få se socionomers olika yrkesroller och så ska vi fundera på hur det är att befinna sig ”mellan makt och hjälp”. Fast jag har råkat skriva ”mellan makt och kön” två gånger redan. Idag sitter jag på bibblan och ska läsa. Har kollat in Annas, Jessicas och Sandras resdagböcker. Ett tiotal klasskompisar är ute på fältstudier. Ett gäng är i södra Indien, ett i Tanzania och en tjej är i Wales. Visst låter det kul, jag längtar också efter att resa, men i mitt nuvarande tillstånd känns det inte alls lockande. Och södra Indien i värsta sommarhettan är inte min hetaste dröm. Då föredrar jag faktiskt snöslasket här hemma. Jag känner mig som en groda när jag cyklar – man får en lite lustig stil när man vill bereda plats för magen – men våren lyser och det är härligt att ta sig fram rullandes.

På gravidvattengympan igår tränade vi lite avslappning och profylaxandning i slutet. Det känns bra, inte minst för att jag då är tvungen att tänka på att det faktiskt snart är dags att föda barn. Det är märkligt vad mycket i skymundan det kan komma när ett annat barn upptar så mycket av ens tankar. Lägg till tentaångest, uppsatsskriverier och Vardag så är det nästan bara några oväntade sparkar i magen och en hastig blick i en spegel ibland som ger glädjeil över att nåt nytt ska komma in i våra liv. Fast det märks förstås mer och mer. Jag har börjat få lite rygg-och bäckenbesvär och svullna ben och så. Är inte så smidig när det gäller att plocka upp saker från golvet. Och är det nåt vi har hemma så är det saker på golvet.

Nä, nu är det hög tid att ta itu med dagens arbete.