Röra

Jag skulle behöva fylla på min telefon med pengar. Det går liksom inte att ringa med den. Det är bara det att jag kommer aldrig ihåg det, utom just när jag ska...ringa.

För nån vecka sedan blev jag av med min plånbok. Jag måste ha tappat den när vi åkte bil från Östersund till Staaan. Kanske var det när vi stannade i Åsele och tog en cache. Eller när vi åt varmkorv i Lycksele. Efter några dagars letande tänkte jag att den här gången är den nog borta på riktigt. Jag tappar dagligen bort saker, men har nog aldrig blivit av med plånboken förr vad jag minns. Så då ringde jag banken och spärrade mina två kontokort. Sedan ringde jag Polisen och gjorde en förlustanmälan. Dotter 6 år frågade vad jag gjorde - "Schh, jag ringer till Polisen, jag berättar sen". När jag gjort anmälan och lagt på luren säger dottern: "Jag vet var den är, den är i bilen där högt uppe." "Jaja, men visa mig då", sa jag lite tvivlande. Dottern och jag gick ut till bilen, som både jag och E genomsökt grundligt. "Här är den, mamma" säger dottern och plockar fram den från hyllan ovanför passagerarsätet. Hur kunde du veta?""Jag såg när du la den där, mamma". Guldunge! Virrmamma och slarvletare.

Ikväll när jag skulle köra hem från jobbet fick jag soppatorsk. Hur gick det till? Mitt jobb ligger 1,7 mil bort, så jag brukar vara noga med att tanka då lampan lyser. Som tur var hade jag inte kört så långt, och räddades av en arbetskompis med dunk.

Du kanske börja ana ett mönster här?

Jag har hört om folk som har sökt jobb, och så har deras presumtiva arbetsgivare kollat upp deras facebooksidor och privata bloggar, och bedömt att de inte passar för jobbet. Så kanske borde man akta sig för att skriva sånt här. Men även om mina arbetskompisar nog tycker att jag är rätt förvirrad och hattig ofta på jobbet också, (en tror att jag gör allt på en höft och en annan kallade mig en gång "charmerande förvirrad" - vilket jag såg som en sorts komplimang) så får jag rätt mycket gjort där.

Just nu upplever jag mig själv som ovanligt rörig. Och så har jag till råga på allt fått två bankkort med nya koder att komma ihåg.

Då och då gör jag försök att blogga kontinuerligt. Men jag är lite kluven till det här med bloggande. Jag älskar att skriva, och det är kul när nån annan läser. Det brukar funka att skriva ett tag, och sedan faller det. Kanske för att det kommer nån stor grej emellan. Kanske nåt som känns för privat att skriva om. Eller så blir det som jag vill skriva betraktelser om så futtigt i jämförelse med de stora grejerna. Egentligen tycker jag att vi alla har ett ansvar att inte bara visa upp det som fungerar i vardagen. För vi är många som skulle tjäna på att sänka kraven i våra liv. Men röran i mitt huvud, som tar sig uttryck i yttre röra - den kommer jag nog ändå inte att blogga om - den får du som känner mig kanske ta del av om du vågar fråga.