Living together, growing together

Jag är stor. Stor som i vuxen, menar jag. Jag har länge känt mig stor, men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som gör mig till det (ja, det skulle vara att jag har två barn och får tråkiga fönsterkuvert med posten varje månad)

3-åriga dottern deklarerade en morgon "Måns (gosehund) fyller år idag. Så här många år" (visar ena handens alla fingrar). "Nu kan han vara ensam i ett mörkt rum. Han kan borsta tänderna själv på kvällen. Han kan leka själv. Han kan leka själv i ett mörkt rum. Han kan läsa böcker. Han kan diska. Så stor är han nu."

Och det klart, allt det där kan ju jag också. Fast det var länge sedan jag lekte kurragömma bara med mig själv. Jag ska nog gå och göra det. Kanske i ett mörkt rum. Bara så jag vet att jag verkligen är stor nog att klara det. So long!