Mitt hem - min borg?

Jag var i ett sammanhang med folk i olika åldrar. En ung man berättade stolt om sin mormor som klarat sig utan hjälp med huset tills slutet. En medelålders man beklagade sig över att mamman tar honom för given i allt praktiskt kring det hus hon inte mäktar med att sköta om längre. Jag sa att min plan är att köpa ett hus att bo i med min familj, och att inte lägga ner så mycket tid och själ på att fixa till det så det blir precis som jag vill ha det, utan i stort nöja mig med hur det är. Och eftersom jag inte skapat verandan, matchat allt eller vuxit upp där så tänker jag att det borde vara lättare att ta beslutet att sälja och köpa en lägenhet i stan när jag blir för skröplig för att sköta huset. Så sa jag. Och tyckte det var en befriande tanke som hade tagit sig från mitt huvud ut till andra via mina ord. Det jag inte visste var att det jag sa skulle provocera så. Mest var det en medelålders kvinna som hade svårt att förstå och tro mig. "Men varför, varför skulle du inte vilja fixa huset precis som du vill ha det?"

Jag som tyckte mitt resonemang var klart som korvspad. Men om andra vill ägna sina dagar åt att välja material, leta efter bästa snickaren eller riva upp golv, så gärna för mig. Vi ses väl nångång om några år om vänskapen består.