Ett nytt år

Ett nytt år.

Innan jag hade barn kunde ett år vara i stort sett likt ett annat. Det var inget jag tänkte på då. Nu, med barn som hela tiden växer och erövrar nya förmågor, kunskaper och världar är ett år aldrig likt ett annat.

Några saker har redan förändrats, fastän januari inte ens är över än.

1.     Jag har blivit moster för första gången! Eli föddes 1 januari och bor i Umeå, med sin mamma och pappa och sina två halvsyskon. Idag har vi träffats första gången, Eli och jag. Det var fint, och vi ska nog komma bra överens.

2.     Barnen har haft premiär i slalombacken. Storasyster log som en sol hela tiden, och sa med eftertryck: ”Jag ÄLSKAR slalom”, mamma. Lillebror gjorde en stor vurpa från början, men fortsatte enträget och blev säkrare och säkrare för varje åk. Ville genast veta när vi skulle åka nästa gång. Roligt med ny familjeaktivitet.

3.     Vi har infört storasysters och lillebrors matdag i veckoschemat. Barnen planerar och lagar mat en varsin dag i veckan tillsammans med en förälder. De uppskattar att få välja, och är stolta över att leverera. Själv gläder jag mig åt att fler delar på matplaneringen.

4.     Jag har gått ner i tid till 80%. Eftersom många av passen är långa, innebär det att jag ofta bara jobbar två eller tre dagar på en vecka. Är piggare på jobbet, och mer delaktig i barnens liv, precis som jag ville ha det. (tjuvstartade visserligen i slutet av förra året, men effekten känns först nu).

Annars är mycket sig likt; vi letar hus (ganska lågintensivt), men tycker också om vår lägenhet, vi har samma jobb som förra året, och vi fortsätter nöta på gamla vänner. Förhoppningsvis bjuder år 2013 på en del nya roliga utmaningar, nya bekantskaper och nya recept. Jag brukar inte avlägga nyårslöften, men undrar om jag ska ta efter en kollega som har som mål att lära sig nåt nytt varje år. Tänkte jag kanske skulle hitta lite tid med nån som har gott tålamod och vill lära mig backa med släp. Skulle vara bra att kunna. Men vi får se om jag tar mig för. Kanske testar jag vinterbad istället. Annars kanske jag bara satsar på att ha mer kul. Badar mer, äter oftare på restaurang med vänner, går mer på bio. Åker mer slalom. Skrattar. År 2013 är här, bara att hänga på!

 Multi-taskingfredagsmys hos gräsänkan

Det här med face-down-generation (ni vet, en sitter i soffan med TV:n på och med smartfånen eller paddan i knäet och kollar egentligen mer nedåt mot skärmen än framåt eller på sin livskamrat) - ja alltså, jag har praktiserat det ikväll. Fast med den skillnaden att under fredagskvällen hemma hos gräsänkan (hon som är jag) har ett program om myskoxar rullat på dumburken, och gräsänkan har suttit med alla gamla dagböcker i knäet och läst gamla drömmar och pinsamheter. Alla borde få ha ett gäng dagböcker i en låda. Gå tillbaka till tonåren. Eller vill ni helst slippa gå tillbaka, om det så är med den välgörande distans som de många åren gett?

Vem är Modig?

Jag och sonen klättrade på klippor i skogen. Jag ville inte ta samma väg som han tog utan förklarade att jag skulle gå ner lite längre bort där det inte var så brant. "Är du feg, eller", kom det automatiskt och med en lätt ton av förakt från gulliga sonen. Jag reagerade instinktivt och trillade känslomässigt tillbaka till barndomen när jag fräste tillbaka ett "är jag inte alls det", mest för att jag blev paff. Och så la jag förstås till några vuxna förnumstigheter om att det inte alls handlade om feghet och mod, utan att försiktighet inte var något att håna andra för.

Ser fram emot många pratstunder med barnen allt eftersom de blir äldre. Redan nu har mina barn blivit så stora att det långt ifrån alltid är jag som vet bäst.

Såg filmen "Modig" på bio med familjen idag. Åtminstone Storan (sju år) tyckte den var jättebra, så jag är väl onödigt petig när jag kommer med negativ kritik kanske. Den var ju välgjord förstås, och med en mix av spänning och humor. Båda barnen (pojken fem) tryckte sig tätt mot föräldrarna ibland (tänk anfallande grizzly). Och föräldrarna blundade nästan. Jag tyckte den hade lite väl tunn story för huvudpersonens del, hade hoppats på tydligare hjältedåd. Och ställer mig lite undrande till de hemskare scenerna, som känns tagna ur vanliga "här-kommer-en-best-som-hotar-att-förgöra-allt-vi-har-filmer". Och nu är de scenerna placerade i en barnfilm om en modig flicka. I animerad form och med mycket verklighetstroget återgiven best. Och så lite sensmoral på det. Tjoho. Och så ska vi vara glada och nöjda för att det kommit en film med en Stark Flicka i huvudrollen.

...och nu borde jag knyta hop de här två reflektionerna, men hjärncellerna gick visst nyss och lade sig. Jag hänger nog med dem, godnatt!

regn

tog en liten skogstur tillsammans med mamma, vännen T och barnen, direkt efter soliga dagen på stranden. Vi överraskades av stora, tunga vattendroppar från himlen. De föll glest och solen gav dem en glans av silver när vi tittade upp mot molnen. Vackert var det, och inte blev vi särskilt blöta, men började gå mot bilarna för säkerhets skull. Plötsligt blev regnet tätare, och så med ens såg vi frysta droppar som trillade fram över skogsvägen, som pärlor från himlen. Jag tog upp en och höll den i min hand, och kunde inte låta bli att smaka på den. Hård som is. Regnet, som fortsatte se ut som regn, inte hagel, piskade oss nu och vi betraktade det och varandra och förundrades och skrattade. Under hela regnet sken solen samtidigt och gav det hela en lite overklig känsla. När jag dyblöt kom fram till bilen bara några hundra meter från platsen där regnet startade, kändes det som att jag klev ut ur en saga och in i nuet. Det känns som en sällsam ynnest, att få möta ett sagolikt regn. Tack.

Om jag blir bortrövad

Jag är en ganska sällsynt gäst i TV-soffan, men när jag väl är där och zappar runt så hamnar jag gärna i en mordutredning i en eller annan serie som heter nåt i stil med Tyst vittne, CSI, Criminal Minds, Mordkommissionen eller liknande. Jag går gärna med forensikern (du vet hen som har som jobb att analysera och dokumentera bevis vid brottsutredningar) in på brottsplatsen och anstränger mig till max för att föröka lista ut vem mördaren är eller vart den försvunne tagit vägen. 

För egen del hoppas jag att jag aldrig blir bortrövad av folk som vill mig illa. För då, kära anhöriga, är det ajöss med mig. Mitt liv är fullt med falska ledtrådar. Antag att jag försvunnit spårlöst. Jag menar; tänk hur rationell en forensiker måste vara, hen ser sig omkring "hmm...odiskade tallrikar kvar på bordet, hon måste haft bråttom att komma iväg.." (haha, säger du det, när väljer jag inte hellre roligare saker än att ta undan disken?) och "Nyckeln till lägenheten ligger kvar, den skulle hon ha tagit med sig om hon lämnat hemmet på egen hand" (jaha, var det inne på toan jag hade lagt den?). Sedan går forensikern in i vardagsrummet. "Ser man på...omkullvälta stolar och soffbordet i en konstig vinkel, det ser ut som om någon letat igenom lägenheten" (säger du det, och ändå kunde jag inte hitta dom där papprena jag skulle ha med mig). Hen öppnar sängbordet "Titta här vad hon skrivit i dagboken, hon verkar inte glad, och nu har anteckningarna plötsligt upphört"(skriver nästan bara dagbok när jag har oreda i tankarna, lång period utan skriv tyder troligen på gott liv). Och sådär skulle det fortsätta. Nä, det är nog bäst man låter bli att bli bortrövad när man är så bra på att sprida irrationalitet omkring sig. 

Madonnan och skökan och fria val

Jag gillar att promenera med sällskap, men eftersom mina promenadtillfällen ofta uppstår oplanerat så går jag ofta ensam. Sedan jag blev med smartphone brukar jag surfa mig fram till nån intressant dokumentär på P1 som jag kan lyssna till medan jag går. Gör du som jag så kan du lyssna på den prisbelönta dokumentären "Madonnan och skökan". Den handlar om Helena, som slutade prostituera sig när hon var sjuttio. Den handlar om utnyttjande och värdighet, gränser och val.
 Det finns de som hävdar att det finns människor som av eget val vill prostituera sig, "den lyckliga horan". Utifrån "Madonnan och skökan" kan människor säkert dra olika slutsatser om hur det ligger till med det i Helenas fall. Själv tror jag att det övergrepp hon inte kunde välja bort under barndomen rubbade hennes tilltro till både sig själv och sin omvärld, och att det ledde in henne på en bana som prostituerad. Någon annan kan säkert säga att hon ju själv valt yrket och kan sluta när hon vill.

Jag ger inte så mycket för det där snacket om fria val. När är våra val någonsin fria? Därmed inte sagt att man inte kan påverka sitt nu och sin framtid genom att försöka välja mer eller mindre goda vägar. Men det är så mycket vi inte styr över som påverkar vilka vägval vi gör. Därför tror jag mycket på att se och försöka förändra nedbrytande strukturer, strukturer som skiljer människor åt. Det är inte lätt, det är ju aldrig det. Men vi kan väl försöka?

Skäms...inte!

Var på café med barnen idag. En kvinna bad cafépersonal om hjälp, för hon hade råkat spilla ut sitt kaffe så duken var alldeles förstörd. Sa hon. Och hon sa att hon skämdes. Cafépersonalen försäkrade att det var ingen fara alls, det är sånt som händer. Vi fick plats nära kvinnans bord, så jag hörde henne säga det till sin väninna igen. Att hon skämdes så fruktansvärt. Beklämmande. Funderade på om jag skulle säga åt henne att sluta skämmas på momangen. Men det gjorde jag inte, det hade väl antagligen bara blivit värre om jag uppmärksammat hennes belägenhet.


Jag minns när vi var tonåringar och minsta lilla sak man gjorde fel var Menguuuuusåpinsamt. Skönt att ha kommit ifrån det stadiet, även om jag fortfarande först tänker på ifall nån såg att jag ramlade innan jag känner efter om jag skadat mig.

Tyvärr är vi kvinnor i många fall, genom hela livet, alltför duktiga på att granska och kritisera varandra när det gäller oviktigheter (håll ordning hemma, var alltid ren och fräsch, och glöm för allt i världen inte att hänga med i trenderna och bygga om köket vart femte år). Det enda riktiga är att smälta in. Stick inte ut, för då ska du få!

Ja, jag skriver kvinnor, för jag upplever att det ofta förhåller sig precis tvärtom i många avseenden mellan män. Där upplever jag det som att det är hög status att gå sin egen väg, inte låta någon annan definiera vad som är rätt.

Äsch, vad var det nu jag ville säga med det här? Tappade bort mig en smula. Men ni kanske fattar? Blir ibland förskräckt över hur lite folk vågar. Och hur det hindrar dem. Till viss del blir det ju bättre ju äldre man blir. Men kvinnan på caféet var i sjuttioårsåldern, typ. Det finns andra saker jag skäms för (typ rik västerlänning som borde göra mer för världens nöd). Hoppas jag aldrig kommer att känna att det är fruktansvärt pinsamt att ha spillt ner duken på ett café. Och inte ni andra heller.

(Själv har jag ju för övrigt råkat elda upp personalsängen på jobbet. Jag skäms inte för det. Okej, lite onödigt kändes det ju, men det var ju också verkligen osmidigt att det satt en lampa där så att det kunde uppstå en brand om man är lite glömsk som jag.)

Note to oneself

Det händer att jag försöker skala bort tidstjuvar. Det händer att jag tar fel. Komihåglapp till mig själv: Glöm inte bort att träffa vänner fastän allt känns stökigt och tidspressat. Kom ihåg att en vänträffad Maria blir en mer tillfreds mamma. Kom ihåg att ett stökigt inre kan städas med hjälp av vän-samtal.

Vitt och lantligt

Kunde inte låta bli att titta på de här bilderna.http://norran.se/2012/02/livsstil/titta-in-hos-linda/ Kanske inte riktigt min stil, men ibland kan jag fascineras av hur konsekvent nån ids inreda. Jag vet inte vem Linda är. Om hon lever tillsammans med nån vet jag inte. Men när jag ser såna här perfekta vita hem med plats för tittahärstårjagietttomtfönsterochärentvålifintpapper så tänker jag att här finns inte plats för två. Har svårt att tro att en man (fördomsfullt?) skulle trivas bra och känna hemmet som sitt om det såg ut sådär. Eller några frigörelsekämpande tonåringar. Jag är fascinerad.

Blommor och bin

Tänker tillbaka på min högstadietid ibland, på vilken överjävlig period det var. Aldrig förr eller senare i livet har osäkerheten varit så stor och gruppens åsikter så tongivande. Fast bara överjävligt var det förstås inte. Jag hade också en fantastiskt rolig kompistid, där vi var ett stort nytt gäng som hade kul tillsammans varje helg.

Jag och en kompis pratade nyligen om tonårstiden, apropå att många unga känner en stor press när det gäller sex. Vi tänkte efter så det knakade, men kan inte minnas att vi någon gång under högstadiet kände press på oss att vi skulle vara sexiga. Se ut som skolans snyggaste ville man väl i smyg, (utåt sett stod man över sånt) - men sexiga? Det fanns liksom inte på kartan.


Jag har hört en radiodokumentär om unga och tjat-sex. (www.sr.se P1 Barnen Svårt säga nej till tjatsex) Där berättar 18-åriga Marcia nånting i stil med att när man har sex med en date som man inte känner så väl så vill man ju inte prata med daten om hur man vill ha det de första gångerna - det är liksom för känsligt. Sen, när man lärt känna varandra mer, och litar på varandra så kan man prata om sexet och säga hur man vill ha det och inte, t.ex att något gör ont eller att man behöver ha det på ett annat sätt för att bli mer upphetsad.
Det känns ganska precis tvärtom än hur jag tänkte i tonåren. Jag tänkte "först lära känna och lita på, sedan ha sex". Kanske är det varje generations uppgift att i någon mån förundras/förfasas över den senares sexuella liv?

Jag vet att det är svårt att prata om sex på bra sätt. Jag har pratat med ungdomar på både mer och mindre lyckade sätt. Jag har varit med och spridit vidare normerande föreställningar. Jag har gått andras ärenden och ondgjort mig över beteenden som borde stå var och en fritt. Förlåt. Jag ska försöka lära mig av mina erfarenheter och göra det bättre nästa gång. Tack för dokumentären, P1.

Glad

Fick en fin bild skickad till mig ikväll. Kan numera titulera mig Trippelfaster. Jag hälsar dig, lilla liv, välkommen ut till stora världen/Slandrom. Grattis H och G!

Bläckfisk, delfin eller ko?

Jag stressar upp mig själv ibland. Idag var en sådan dag. Jag råkade få för mig att hämta barn, hämta grus, grusa isgården, göra ett snabbt julklappsärende, hjälpa barnen att färdigställa pysseljulklappar, handla och laga mat, fixa köket, leta adresser till gamla bekanta, ringa en kompis till dottern, göra mig iordning för kör och sortera och hänga tvätt skulle gå bra att göra samtidigt.

Det finns tillfällen då man önskar att man vore en bläckfisk.


Fast om jag tänker en gång till så är det nog mer en större hjärna jag skulle behöva. Om man skulle vara ett intelligent djur - en delfin? Lära sig prioritera och göra en sak i taget. Inte ta i så. Nä, förresten, en MINDRE hjärna vore nog bättre. Mindre kreativitet och mindre intelligens. Jag skulle behöva vara mer av en ko. Ha mer av förmåga att sitta under en korkek och lukta på blommorna.

Oj, vad sent det blivit. Nu går jag till sängs. På återseende.

Satsa på dig själv

Floating. Chokladprovning. Julpysselkväll. Relaxavdelning i källaren. Bubbelpoolfest. Låter det inte skönt?


Eller så får vi tänka till så inte alla "satsa på dig själv kvinna"-kvällarna blir nya krav i jakten på det perfekta livet.



Själv har jag deltagit i både chokladprovning och julpysseldag. Och du?
Flest avslappningsaktiviteter innan man dör vinner.

önskelista

Funderade på om det var nåt jag skulle kunna önska mig i julklapp. Kom fram till att jag skulle vilja ha en sånhär dag i julklapp:
Efter en skön sovmorgon börjar dagen med en framdukad frukostbuffé med tillhörande dagstidning. Jag läser hela tidningen. Sedan tar givaren med mig till en massör, och jag får en helkroppsmassage. Efter det tar jag och givaren en promenad till en träningslokal i närheten av mitt hem, ett ställe som känns vagt bekant. Kanske har jag besökt lokalen i en svunnen tid, ett annat liv. Där väntar en tränare som instruerar mig i hur träningsredskapen fungerar, och så tränar jag en stund, högst 45 minuter, rätt så lågintensivt. Tränaren berättar att det är den absolut bästa metoden för att stärka ben och rygg. Tränaren nämner också att man, för att uppnå bästa resultat, bör träna högst en gång varannan vecka. Sedan tar givaren med mig till en god lunch, kanske blir det en grönsaksgryta med stark kryddning. Vidare tar givaren med mig till en frisör, som klipper mig. Kanske tar jag hål i öronen på samma salong. Efter det kommer en optiker med en väska med, låt oss säga fyra glasögonbågar, som valts ut för att de alla passar just mig så bra. Optikern har utvecklat specialsyn och kan, genom att bara se på mig, avgöra vilken styrka jag behöver på glasen, och jag slipper gå på synundersökning. Med lätthet väljer jag vilka bågar jag vill köpa och betalar. Efter att jag valt glasögon får jag veta att givaren har bestämt vilken typ av mobiltelefon jag behöver. Jag köper den. Istället för att leka med min nya mobiltelefon är det nu dags att bada i ett nybyggt äventyrsbad med familjen. Barnvakterna hämtar barnen efter badet och en skön säng rullas fram. Allt blir tyst och mörkt, och jag får höra att nu är det dags att vila, ta den tid du behöver. Jag vaknar pigg och fräsch och tar på mig nåt snyggt och går på en trevlig middag på restaurang tillsammans med givaren och andra goda vänner. Efteråt bjuder givaren hem alla i sällskapet på efterrätt, nåt med mycket choklad, och jag och de övriga i sällskapet spelar sällskapsspel och pratar livets väsentligheter natten lång...eller tja, tills jag somnar i soffan. En sån dag, önskar jag mig, på ett ungefär.


Eller så en bok. Ja, en roman vill jag gärna ha i julklapp.


Och nu, när jag tänkt på allt jag tror jag behöver, och till och med fått det på pränt - nu kanske jag skulle göra slag i saken och boka den där träningsgenomgången, frisören, optikern och massagen?

Ähh, vad tråkigt...jag gör det en annan dag.

Är det inte ett märkligt sammanträffande

...att romanen jag just nu läser, "Maken" av Gun-Britt Sundström, utgiven 1976 - visar sig vara radioteater på min hemväg från jobbet mittinatten?

Blähuvud

Blä. Migrän igen. Lite för ofta den senaste tiden. Är på jobbet ändå. Man tänker ju på de andra och hur svårt det är att skaffa vikarie med en halvtimmes framförhållning. Inte går det fort fram idag för mig. Men jag finns här.