jobbjobbjobb

Jag är helt dagvill. Det har väl lite å göra med mitt schema den här veckan. Vem sjutton har lagt det såhär? (jag). Jobbade lördag till söndag. Jobbar ikväll. Jobbar imorgon dag och kväll. Jobbar natt till torsdag. Jobbar fredag dag. Men på torsdag ska jag och maken och två goda vänner på utflykt till ett berg. Det har lite med geocaching att göra. Mer säger jag inte.
Och på lördag och söndag är jag ledig, jihoo.

För övrigt har jag haft ett ovanligt bra schema den här perioden. Och det är inte så dumt att göra en ordentlig vecka på jobbet ibland, man känner att man har pejl på vad som händer, och kontinuitet i uppföljningar.

Maskrosor och sommarlängtan

Nästan varje dag föräras jag fina maskrosbuketter. Barnen kan liksom inte låta bli att plocka de gula solarna vid trottoarkanten. Och jag kommer att tänka på en sång jag älskade när jag var liten. Mormor och morfar hade den på skiva, "Om maskros och tjärdoft" med Carl Anton. Ni vet den där med texten

"jag lät alla mina maskrosor finnas - fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut
men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset när sommarn är slut"

Sommarnostalgi på hög nivå. Det kommer att bli en fantastisk sommar. Massor att upptäcka. Idag upptäckte vi en sån där illorange liten spindel hemma på gården. Och så har vi tränat cykling runt kvarteret med lillebror. Barnen fick en glass på Statoil och jag klarade mig utan, ett framsteg i min sockeravvänjning. Det klart att det blir glass även för mig i sommar, men jag mår bättre av att oftare unna mig belöningar av andra slag än sockerrelaterade. Nu leker barnen hos grannen och jag unnar mig en stund med skrivande. Och nu blir det dags att unna mig lite fredagsstädning till musik i min ensamhet, njutbart på sitt sätt. Trevlig helg!

Den saliga osäkerheten

Ledig idag. När jag vaknade sov ungarna fortfarande i vår säng. Jag kunde inte somna om, så jag grabbade tag i en bok på sängbordet. Det blev en diktbok av Anna-Greta Wide. Å, vad jag gillar dikterna ur "Den saliga osäkerheten". Jag bjuder på några:


Jasägarnas församling
närmar jag mig med tvekan.

Nejsägarnas förening
betraktar jag med respekt.

Kanskesägarnas spridda,
sällan samlade skara
är mig smärtsamt förtrogen.
Kan jag skiljas från dem?

Endast de liknöjt tysta,
de som anser frågan skäligen oväsentlig,
skall jag aldrig förstå.


------

Leva i tvivlets värld,
med omvända förtecken.

Stundom tala till Gud
som till en frestare:

Så länge du är min frestare
skall jag stå dig emot.

Så länge jag står dig emot,
kan jag inte förneka dig.

Så länge jag inte förnekar dig,
överger du mig inte.

------

Famn som bär mig idag.
Öppen är du som havet,
som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,
ingen stänger du inne.
Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag -
bär mig också imorgon,
imorgon när jag förnekar dig.

måste få veta

Lillebror, snartsnart fyra år, funderar mycket nuförtiden. Ibland delar han med sig av sina tankar. Som häromdagen när han med stort allvar frågade: "Mamma, VET du vem som var tomte hos oss på julen?" I maj, liksom. Jag nekade först, men hjälpte honom sedan reda ut det hela när jag såg hur viktigt det var för honom att få veta. Det där med att till varje pris försöka slå i barnen att tomten finns ser jag ingen mening med - kanske hänger det ihop med att det finns annat jag vill förmedla att jag tror på som inte är så lätt greppbart. Det är fint att få prata med barnen.

Överraskning på jobbet

Är det nåt ledarskapskurspåhitt? Chefen gav mig och mina kolleger ledigt igår. Bara sådär. För allt extra vi gjort för jobbet. Värsta värt.
På facebook såg jag att en kompis som är psykolog fick champagne på jobbet på tisdagen.
Gjorde din chef nåt konstigt i måndags eller tisdags?

ack ve ack ve min jämmer stor

Om man bor många i ett hus får man anpassa sig en del. En del bor många i en familj, en del bor många i hyreshus, en del bor många i kollektiv.

Vi har fått klagomål på oss, skriftligt via värden, från nån i huset. Det känns inte kul. Jag försöker förstå. Jag vill inte ha osämja. Gör jag nåt som stör andra vill jag fundera på om jag kan sluta med det. Men jag vill kunna leva utan att tassa omkring också.

En som jag som helst vill bo i kollektiv

har andra gränser än en sån som du
som vill ha ordning och reda och har andra tider

som inte står ut

med att på gräsmattan står en trasig studsmatta som ska lagas när vi letat reda på reservdelar

eller se in i vår stökiga hall när storflickan är klar och springer ut och lillpojken är arg och inte vill klä sig och det sista jag tänker på är att stänga dörren till lägenheten eller när storflickan konstrar och lillpojken redan gått ut och jag vill höra vad han gör därute - är han uppe på biltaket igen?

jag kan förstå att det är viktigt för dig när jag får veta vad du tycker
och jag ska försöka bättra mig och jag ska lära våra barn att plocka upp efter sig (men vem ska lära mig?) och vi ska inte ockupera gården med hinkar, cyklar, studsmattor för vi är fler som bor här jag vet

men smäller i dörren
gör vi det
mer än andra undrar jag?

och springer i trappor på kvällarna?
barnen i säng vid åtta och gudskelov går vi vuxna ut ibland, oftast inte båda, men en i taget - vad som stör i det har jag svårt att ta in

men sorgligast är nog att vi inte kan prata om det för jag vet inte vem du är som tycker det här
så jag spekulerar - fast jag inte gillar det
olika behov är inte lika med osämja
men att prata om - inte med
tror jag är en grogrund

Och mina drömmar om nåt eget får en extra skjuts
kanske är vi färdiga med det här hyreskapitlet i våra liv

nu drar jag iväg några dar

Jag har fått en överdos av fantastiskt normerande ljust- och fräscht-människors åsikter för ett tag, så nu packar jag och på torsdag drar jag till Malmö (och Köpenhamn) alldeles solo för att hälsa på en god vän. Ha det så murrigt ni kan! Se här vad Jenny skriver:


http://fantastisktkaos.blogspot.com/2011/05/ljust-och-frascht-lurad-kanner.html

attans

fastän jag på ett diskret men bestämt sätt avvisade goda råd i en sakfråga jag inte bett om råd i, förstod inte människan att lägga av. Fastän jag tydligt och praktiskt demonstrerade att jag inte höll med, så fortsatte människan att orda om hur bra det skulle vara om jag gjorde på det andra sättet. Fastän jag sa emot så förstod inte människan att det var i mitt hem ändringar föreslogs och att jag borde ha sista ordet. Då blev jag arg. Och obstinat. Och tyckte lite mindre om den här människan som egentligen borde stå mig rätt nära. Är det så svårt att fatta att flera sätt kan vara rätt beroende på utgångspunkter? Ja, tydligen.

Skatter

Brukar inte bry mig om att tävla om att vara först till cacherna. Tycker det är lika roligt, eller ännu roligare om jag är den 137:e som hittar den. Det sätter liksom in mig i ett sammanhang tillsammans med en massa andra galna skattletare. Men idag, på min födelsedag råkade jag bli först på en ändå. Joråsåatt.

Djur och natur

Vi har spenderat ett härligt dygn i stugan. Det blev inte alls regn som vädertyperna sagt. Och så fick vi se nåt vi aldrig sett förut; ett pärlband av renar som simmade över viken, häftigt!

Husmodersknep

Min svärmor är en på många sätt beundransvärd och stark kvinna. Hon har gått hushållningsskola i sin ungdom. Hon är en sån där som sköter om hemmet på bästa tänkbara sätt. Hon har begåvats med två svärdöttrar som antagligen vänt uppochned på allt hon lärt sig se som självklarheter. Vi har udda serviser, omanglade lakan och kan inte hantera symaskiner. Och vi är helt nöjda med att ha det så.

Men jag har några knep, några riktiga husmodersknep som gör vardagen fett mycket mer hanterbar. Jag bjuder på dem:

Vi har alltid sockerbitar hemma - fixar bort det fastbrända i kastrullen. Prova, det funkar garanterat. Minns inte vem som tipsade om det, men stort tack till dig ändå.

Det andra tipset gäller kläder som blivit nerspillda med blåbär, låt säga ett par vita strumpbyxor av barnmodell; lägg dem i blöt i fil någon timme och tvätta sedan som vanligt, simsalabim! Tack grannarna i gröna huset!

Det tredje handlar om tandkrämens oanade rengöringsområden. Någon hade glömt bort att vår vägg utanför lägenhetsdörren inte var ritpapper och hade klottrat en svart teckning med tusch där. Jag försökte med lacknafta, ingenting hände. Grannen i vårt hus tipsade om tandkräm i kombination med det gröna på en sån där kökssvamp. Jag var skeptisk, men:simsalabim igen! (okej, lite av färgen på väggen försvann också, men den var liksom melerad så det syns nästan inte).

Tack alla husmödrar genom tiderna!

Är det någon gång rätt att döda en värsta värsting bara sådär?

Det här tycker jag är ett intressant resonemang:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/marten-schultz-om-bin-ladins-dod

Köra bil

Jag är en sån där som tycker att man ska hålla på hastighetsgränserna när man kör bil. Det finns så många fördelar med det, mindre miljöpåverkan och säkrare trafik är bara två. Det dumma är att jag ändå kör för fort. Jag har noterat att jag förändrat mitt körbeteende låt oss säga de senaste fem åren. Jag kör mer aggressivt, och snabbare. Kanske tänker jag mer på annat, kanske tror jag att jag kan vinna lite tid om jag kör lite snabbare. Det är fel. Om jag blir inblandad i nån trafikolycka på grund av fortkörning kommer jag aldrig tycka att det var värt det att få komma fram en minut tidigare. Och varför tänker jag på det här nu? Jo, jag körde till Ume med barnen för att hälsa på lillasyster. Och jag tänkte att nu ska jag bara ta det lugnt, och inte köra för fort. Tjohejsan. Åkte dit på en fartkamera - blir min första fortkörningsböter. Attans övermod. Skyll mig själv. Att det ska vara så svårt?

jobb

Familjen i all ära, men nu längtar jag tillbaka till jobbet. Jag har ju faktiskt varit borta i två veckor, en planerad (men med magsjuka) och en oplanerad. Som en halv semester alltså. Imorgon Falmark!

En inte så bra och en bra

Jag hade läst i nån tidning om en bok jag ville läsa, "Änglarna" av Ola Nilsson. Jag ställde mig i kö på den på bibblan, och fick den lägligt när jag var lite halvrisig. Den var lättläst och tunn, och jag läste ut den på en kväll. Men den irriterar mig, för jag förstod den nog inte. Eller var den så banal som den kändes? Det var som att den inte var en roman, utan mer en novell eller två. Borde ha utvecklats mer liksom. Kändes bara som en början. Sedan läste jag i en recension att det var del två i en planerad trilogi. Aha, det förklarar kanske saken. Men ska jag läsa nästa eller inte?


Läste en annan bok av helt annan karaktär, Lukas Moodysons "Döden & Co". Den gillade jag. Rörig på ett tilltalande och ibland roligt sätt, om sorg och ensamhet och saknad och om varför man blir som man är.