You got me

Är det något jag gör när jag är less på att leka är det att
1. smygstäda samtidigt som jag leker (det är lite spännande, har nästan blivit som en sport att försöka plocka undan samtidigt som jag leker mammapappabarn)
2. läsa en tidning mer eller mindre öppet när vi egentligen bygger lego eller ser på nåt tråkigt barnprogram

Idag satt jag och 3-åriga dottern vid köksbordet. Jag sneglade lite i dagstidningen medan vi fikade. Jag frågade henne: "Ska du läsa många tidningar när du blir stor?" Dottern: "Nä, jag ska leka mycket med barnen. Om jag får några barn.".
Där fick hon mig.

Do you hear what I hear

Nån gång i början på min Utbildning skulle vi berätta om tre goda egenskaper vi har. Det var häpnadsväckande många som sa "Jag är bra på att lyssna". Det sa inte jag. Vad menar folk när de säger att de är bra på att lyssna? Menar de att de sällan eller aldrig tänker på vad de själva ska säga härnäst istället för att lyssna uppmärksamt, att de inte letar efter roliga eller intelligenta kommentarer, att de aldrig tänker på vad de ska äta till middag och att de faktiskt lyckas avhålla sig från att säga "aha, exakt det där har jag varit med om och jag vet preciiiis hur du känner dig"?
Jag tror inte att jag är så bra på att lyssna. Och inte går det bättre när jag har ungarna med och ska föra ett samtal med någon eller några vuxna. Jag är rätt spontan när jag pratar, och ger mig ofta in i samtalsämnet när jag snappat upp ett ord som jag associerar vidare till. Dessutom händer det att jag inleder med nåt i stil med "det där har jag tänkt på..." och så kommer jag med ett inlägg som jag efteråt förstår inte hade det minsta med föregående att göra. Men ge inte upp om mig! Jag gillar ju både att prata...och lyssna. Och jag försöker bli bättre.

Living together, growing together

Jag är stor. Stor som i vuxen, menar jag. Jag har länge känt mig stor, men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som gör mig till det (ja, det skulle vara att jag har två barn och får tråkiga fönsterkuvert med posten varje månad)

3-åriga dottern deklarerade en morgon "Måns (gosehund) fyller år idag. Så här många år" (visar ena handens alla fingrar). "Nu kan han vara ensam i ett mörkt rum. Han kan borsta tänderna själv på kvällen. Han kan leka själv. Han kan leka själv i ett mörkt rum. Han kan läsa böcker. Han kan diska. Så stor är han nu."

Och det klart, allt det där kan ju jag också. Fast det var länge sedan jag lekte kurragömma bara med mig själv. Jag ska nog gå och göra det. Kanske i ett mörkt rum. Bara så jag vet att jag verkligen är stor nog att klara det. So long!