Tid att tänka

Eftersom jag blev magsjuk under påsken så fick jag vackert finna mig i att stanna hemma från släktmiddag, kyrkbesök, finväder och andra trevligheter. Familjen åkte iväg. Det var lite trist. Jag såg mer TV på några dagar än jag gjort på ett halvår. Det var gör-om-mig-program, rädda-min-usla-frisersalong-program och frågesporter i parti och minut. Men också en och annan intressant dokumentär. När jag orkade sitta upprätt kollade jag facebook. Och då upptäckte jag något märkligt.

Världen stod inte stilla
fast det absolut kändes så för mig

Facebookmänniskorna höll på med så många saker; de påskpysslade, var på fjällturer och grävde hål i trädgården, de fixade utemöbler och åkte till stugan, de tog cacher och förberedde påskmiddagar. De fixade tårtor och åkte slalom. De grillade. OCH åt påskmiddag. Ja, de verkade äta FLERA gånger under helgen.


Det brukar sägas att barn behöver ha tråkigt. Det gäller i hög grad även mig. Jag är dålig på att skaffa mig tråkig-tid på egen hand, jag tror att jag alltid måste göra nåt. Den ensam-tid jag har går rätt ofta till praktiska göromål. Jag heter Maria och är en sån där facebookmänniska som gör saker hela tiden. Utom när jag är sjuk. När jag är sjuk och ensam hemma får jag tråkigt. För jag orkar och kan inte tvätta, simma, städa gården, plockauppleksakerfrångolvet, sortera papper, medla i bråk, diska, prata i telefon, promenera, leka, torka barn och så vidare och så vidare.

...men när jag är sjuk
hinner jag med boken
och tankarna hinner ikapp
och kraften, lusten att ta tag i det ena och andra eftersatta när jag blir frisk kommer, men jag kan inte göra det - bara tänka kring det. Det gör mig gott. Och det gör idéerna gott att tänkas igenom ett varv till. För jag är ofta rätt impulsiv. Idérik, men rastlös.

...och kanske tråkigheten är en förutsättning?

Och idag kom jag till en inte helt angenäm insikt om mitt eget beteende - jag märker att jag idag börjar gnälla mer om stök och smutsiga barn - och förstår att jag håller på att tillfriskna. Jag lägger mig i och vill styra upp det som maken sköter så bra på egen hand när jag är uträknad. Tål att funderas på hur jag låter, och vilka krav vi kan ställa på varandra.

Vattenliv

Ville skriva nåt om perspektiv på saker och ting och om att en massa människor alltid lever med orent vatten...men det blir inte mer än såhär. Cryptosporidium är en ny, nära bekant (absolut inte vän) som tar det mesta av min kraft. Hoppas besöket är över snart.

skriv-liv

I mitt skrivarliv händer inte så hemskt mycket nuförtiden. Kanske är det helt enkelt för att det är så mycket liv som det blir så lite skriv. Eller ja, jag skriver ju här. Och rätt mycket på jobbet. Och det är inte fy skam det heller. Jag gillar nog allt sorts skrivande. Men idag gjorde jag nåt särskilt kul. Jag var på en skrivarworkshop på bibblan (Berättarfestival just nu). Medlefors folkhögkola höll i det hela. Det var bara jag och en man där. Vi fick i uppgift att lyssna på fem musikstycken i olika stil och till varje associera och skriva två meningar och två ord. Efter det fick vi sitta två och två (jag och den manlige läraren) och foga ihop våra meningar och ord till en gemensam dikt. Vi fick dra bort, men inte lägga till. Jag har inte skrivit dikter på mycket länge, men upptäckte överraskande att jag hade kvar mitt skriv-driv i mitt skrivliv. Jag skriver mycket lättare när jag får uppgifter sådär, det blir inte så pretto och seriöst. Och startar lusten. Gonatt därute, wherever you are.

Röra

Jag skulle behöva fylla på min telefon med pengar. Det går liksom inte att ringa med den. Det är bara det att jag kommer aldrig ihåg det, utom just när jag ska...ringa.

För nån vecka sedan blev jag av med min plånbok. Jag måste ha tappat den när vi åkte bil från Östersund till Staaan. Kanske var det när vi stannade i Åsele och tog en cache. Eller när vi åt varmkorv i Lycksele. Efter några dagars letande tänkte jag att den här gången är den nog borta på riktigt. Jag tappar dagligen bort saker, men har nog aldrig blivit av med plånboken förr vad jag minns. Så då ringde jag banken och spärrade mina två kontokort. Sedan ringde jag Polisen och gjorde en förlustanmälan. Dotter 6 år frågade vad jag gjorde - "Schh, jag ringer till Polisen, jag berättar sen". När jag gjort anmälan och lagt på luren säger dottern: "Jag vet var den är, den är i bilen där högt uppe." "Jaja, men visa mig då", sa jag lite tvivlande. Dottern och jag gick ut till bilen, som både jag och E genomsökt grundligt. "Här är den, mamma" säger dottern och plockar fram den från hyllan ovanför passagerarsätet. Hur kunde du veta?""Jag såg när du la den där, mamma". Guldunge! Virrmamma och slarvletare.

Ikväll när jag skulle köra hem från jobbet fick jag soppatorsk. Hur gick det till? Mitt jobb ligger 1,7 mil bort, så jag brukar vara noga med att tanka då lampan lyser. Som tur var hade jag inte kört så långt, och räddades av en arbetskompis med dunk.

Du kanske börja ana ett mönster här?

Jag har hört om folk som har sökt jobb, och så har deras presumtiva arbetsgivare kollat upp deras facebooksidor och privata bloggar, och bedömt att de inte passar för jobbet. Så kanske borde man akta sig för att skriva sånt här. Men även om mina arbetskompisar nog tycker att jag är rätt förvirrad och hattig ofta på jobbet också, (en tror att jag gör allt på en höft och en annan kallade mig en gång "charmerande förvirrad" - vilket jag såg som en sorts komplimang) så får jag rätt mycket gjort där.

Just nu upplever jag mig själv som ovanligt rörig. Och så har jag till råga på allt fått två bankkort med nya koder att komma ihåg.

Då och då gör jag försök att blogga kontinuerligt. Men jag är lite kluven till det här med bloggande. Jag älskar att skriva, och det är kul när nån annan läser. Det brukar funka att skriva ett tag, och sedan faller det. Kanske för att det kommer nån stor grej emellan. Kanske nåt som känns för privat att skriva om. Eller så blir det som jag vill skriva betraktelser om så futtigt i jämförelse med de stora grejerna. Egentligen tycker jag att vi alla har ett ansvar att inte bara visa upp det som fungerar i vardagen. För vi är många som skulle tjäna på att sänka kraven i våra liv. Men röran i mitt huvud, som tar sig uttryck i yttre röra - den kommer jag nog ändå inte att blogga om - den får du som känner mig kanske ta del av om du vågar fråga.

Strömavbrott

När jag och ungarna kom hem från dagis idag så var det strömavbrott. Rykten sa att det gällde fler delar av stan. Mitt i middagstid. Och slut fil hade vi kvar. Ringde maken och vi bestämde att vi skulle gå på MAX och se om de klarat sig undan avbrottet. Fast just när vi sagt det till ungarna fick jag magknip. Och tänkte att det nog berodde på det inte alltför hälsosamma intaget av för mycket mat och sötsaker jag gjort under dagens kurs. Så jag kände inte för skräpmat. Jag sa att nu gör vi såhär att ni åker till MAX och jag åker och köper de där bandymålen vi har pratat om. Lillebror blev arg (mest besviken) för att jag inte skulle följa med, men det är sånt man får ta. Jag köpte målen, och lite fil som jag slevade i mig. Och sen var hela familjen livligt engagerad i att montera ihop målen, och så var det dags att provspela...ojdå, klockan var visst läggdags egentligen. Men det klart vi ska spela lite! Först kvällsfika och letaredapåbokenduvillläsa, och sedan bandy. Barnen var stormförtjusta över att få spela bandy med föräldrarna, med nya målen på Egentligenläggtid. Att ena föräldern spelade med en sop och den andre med en klubba för en tvååring var det ingen som såg. Det var Sverige mot AIK och matchen slutade 3-3 (ingen förlängning, nästan alla nöjda).

The Man Behind the Mask

Idag var jag på en kursdag som länsstyrelsen anordnat; om konstruktioner av maskulinitet. Det handlade om om killars självbild,benägenhet att använda våld utifrån förväntningar och behovet av förändring kring dessa frågor. Då ställdes denna fråga till publiken: "Vad är viktigast för att förebygga killars/mäns våld?"

Vad tror du?

Själv tror jag att vi redan från början måste lära våra pojkar att känna efter och att förmedla vad de känner. Vad de är rädda för. Vad de tycker om och inte. Ansvaret ligger på föräldrar, men även förskola, skola, idrottsklubb och andra vuxna kring barnen. Jag tror också att skolan ibland måste byta ut högläsningen ur Bullerbybarnen mot något där även barn från trasiga miljöer kan känna igen sig. Så vi vågar fråga och barnen vågar berätta om det som händer dem och som är nästan omöjligt att förstå.
En av dagens pratare sa att en undersökning från Kanada har visat att 70% av de pojkar som sett pappa utöva våld mot mamma beter sig likadant mot den egna partnern som vuxna. Visst borde vi göra allt vi kan för att stoppa det här?
Och du vet väl att de som klarar sig bra trots upplevelser av våld i hemmet ofta gör det för att det har funnits EN viktig vuxen som sett dem? Det kan t.ex vara vaktmästaren i skolan, eller grannen...kanske du?

Om sanningen ska fram

Det finns saker som uppfattas som Absoluta Sanningar, men som vid närmare eftertanke (eller faktakoll) kanske inte alls är det. Jag tänker på sanningen att vi MÅSTE ha sommartid och vintertid. Lennart Lundmark skriver om det här i Svenska Naturskyddsföreningens årsbok 1998 "Lagom är bäst - på spaning efter en hållbar livsstil". Första gången sommartid infördes i Sverige var 1916. Då blev det stora protester, och nästan hälften av befolkningen struntade i att ställa om klockorna,(tihi) trots att det var lag på att man skulle. Folk tycktes anse att ordningen i tillvaron var rubbad. Efter första sommaren beslutade riksdagen att såna dumma experiment som införandet av sommartid inte skulle upprepas.
1980 infördes sommartid igen. Då protesterades det nästan inte alls. Lennart Lundmark beskriver det som att vår tidsuppfattning då hade ändrats så att vi inte längre söker någon naturlig förankring för tiden. Tiden "bestäms bara av klockor, som ställs efter klockor, som ställs efter klockor...". Jag skulle kunna göra någon egen utläggning om tiden här, men kan inte formulera mig bättre än Lennart Lundmark kan, så jag sprider vidare hans tankar istället: Han säger: "Den tid vi har är ingen naturgiven måttstock för vår tillvaro. Den är en syntetisk artikel producerad av snurrande kugghjul eller vibrationer i kvartskristaller. Och när vi vet det kan vi slappna av. Vi behöver inte vara så respektfulla. Det är inte tiden som styr människorna, utan tvärtom." Jag vet inte om jag är för eller emot sommartid. Jag vet bara att jag tycker det är lite besvärligt att få barnen att somna tidigare eller senare några dagar. Och att jag kan tycka att det är lite skrattretande att vi ställer om klockan, nästan som om vi tror att vi kan lura tiden. Fast det kanske är det vi kan, ta makten över tiden. Jag tror att vi på många sätt kan det. Det kanske jag skriver mer om nån annan gång.